 |
Der Panzergrenadier Division
Text: Köhler Begreppet/termen panzergrenadier (sv. pansargrenadjär) dök inte upp förrän 1942 i den tyska nomenklaturen. Innan dess, från 1937 och framåt så hade infanteriet som tjänstgjorde i pansardivisionerna, de så kallade skytteregementena, använt samma vapenfärg som de övriga i pansardivisionen, dvs rosa men med ett broderat ”S” på axelklaffarna (Schützen). Ett sätt att särskilja dem från tex panzerjägers (pansarvärnstrupper) som bar i stort sett samma uniform. Motoriserat infanteri bar fortfarande vit vapenfärg på sina axelklaffar likt de vanliga infanteristerna. Under 1942 ändrades namnet på alla infanteriregementen till grenadierregementen av Hitler, ett sätt att hedra Kung Fredrik den Store av Preussen (1712-1786 ). Skytteregementena som tjänstgjort i pansardivisionerna blev samtidigt omdöpta till panzergrenadier liksom samtliga motoriserade infanteriregementen. De kom även att byta vapenfärg till ljusgrönt vilket tidigare hade använts utav motorcyklister inom armén. Termen panzergrenadier tillämpades på både de infanterister som tjänstgjorde i pansardivisionerna samt de nya divisionerna som kom att kallas för just panzergrenadierdivisioner. De flesta av Heer's (armén) Panzergrenadierdivisioner skapades genom att uppgradera vanliga infanteridivisioner till först motoriserade och senare till panzergrenadierdivisioner. Dessa behöll sin numrering som de fått som vanliga infanteridivisioner. Detta inkluderade, 3:e, 10:e, 14:e, 15:e, 16:e, 18:e, 20:e, 25:e och 29:e divisionerna. Även Waffen-SS skapade egna panzergrenadierdivisoner på samma sätt som inom Heer, eller genom att formera helt nya divisioner från grunden vilket skedde under den senare delen av kriget. Allt som kriget fortsatte uppgraderades flertalet panzergrenadierdivisioner till renodlade pansardivisioner både av Heer och Waffen-SS.  Tungt beväpnade pansargrenadjärer på östfronten 1944.
Panzergrenadierdivisionerna organiserades på så vis att de hade flera truppslag inom divisionen. Vanligtvis innefattade detta sex bataljoner av lastbilsburet infanteri, organiserade i två eller tre regementen vardera. En bataljon stridsvagnar och en vanlig divisions tilldelning utav artilleri, spaningsförband, ingenjörer, pansarvärn och luftvärn. Allt var detta var tänkt att vara mekaniserat, men i verkligheten var mycket draget av vanliga lastbilar istället för pansarfordon. I praktiken kom panzergrenadierdivisionerna att utrustas med stormkanoner (StuG) i stor utsträckning istället för stridsvagnar då dessa främst sändes till de renodlade pansardivisionerna. Dock blev vissa utvadla divisioner tilldelade en viss mängd stridsvagnar och pansarfordon. På pappret var det tänkt att en panzergrenadierdivision skulle ha en stridsvagnsbataljon mindre än en pansardivision, men två stycken infanteribataljoner mer och genom detta var de näst intill lika starka som en pansardivision, speciellt när de sattes på defensiven. I september 1943 förfogade Tyskland över totalt 226 panzergrenadierbataljoner. I praktiken var dock endast 26 av dessa bataljoner att betrakta som mekaniserade, då de övriga saknade stridsfordon och endast var utrustade med lastbilar och andra lätta fordon. Användandet utav bepansrade halvbandvagnar var begränsat inom den tyska armén på grund av att tillgången aldrig matchade behovet. Vissa divisioner fick större tilldelning av dessa fordon som tex Panzer Lehr som i Frankrike 1944 hade både sitt infanteri och ingenjörer helt mekaniserade i SdKfz 251. |