
|
Der Panzergrenadier Division
Text: Köhler
Begreppet/termen panzergrenadier (sv. pansargrenadjär) dök inte upp förrän 1942 i den
tyska nomenklaturen. Innan dess, från 1937 och framåt så hade
infanteriet som tjänstgjorde i pansardivisionerna, de så kallade
skytteregementena, använt samma vapenfärg som de övriga i pansardivisionen,
dvs rosa men med ett broderat ”S” på axelklaffarna (Schützen). Ett sätt att särskilja dem från tex
panzerjägers (pansarvärnstrupper) som bar i stort sett samma uniform.
Motoriserat infanteri bar fortfarande vit vapenfärg på sina
axelklaffar likt de vanliga infanteristerna.
Under 1942 ändrades
namnet på alla infanteriregementen till grenadierregementen av Hitler,
ett sätt att hedra Kung Fredrik den Store av Preussen (1712-1786 ).
Skytteregementena som tjänstgjort i pansardivisionerna blev samtidigt
omdöpta till panzergrenadier liksom samtliga motoriserade
infanteriregementen. De kom även att byta vapenfärg till ljusgrönt vilket tidigare hade använts utav motorcyklister inom armén. Termen panzergrenadier tillämpades på både de infanterister som tjänstgjorde i
pansardivisionerna samt de nya divisionerna som kom att kallas för
just panzergrenadierdivisioner. De
flesta av Heer's (armén) Panzergrenadierdivisioner skapades genom att
uppgradera vanliga infanteridivisioner till först motoriserade och
senare till panzergrenadierdivisioner. Dessa behöll sin numrering som
de fått som vanliga
infanteridivisioner. Detta inkluderade, 3:e, 10:e, 14:e, 15:e, 16:e,
18:e, 20:e, 25:e och 29:e divisionerna.
Även Waffen-SS skapade
egna panzergrenadierdivisoner på samma sätt som inom Heer, eller genom
att
formera helt nya divisioner från grunden vilket skedde under den senare
delen av kriget. Allt som kriget fortsatte uppgraderades flertalet
panzergrenadierdivisioner till renodlade pansardivisioner både av Heer
och
Waffen-SS.

Tungt beväpnade pansargrenadjärer på östfronten 1944.
Panzergrenadierdivisionerna organiserades på så vis att de hade flera truppslag inom
divisionen. Vanligtvis innefattade detta sex bataljoner av
lastbilsburet infanteri, organiserade i två eller tre regementen
vardera. En bataljon stridsvagnar och en vanlig divisions tilldelning
utav artilleri, spaningsförband, ingenjörer, pansarvärn och luftvärn.
Allt var detta var tänkt att vara mekaniserat, men i verkligheten var
mycket draget av vanliga lastbilar istället för pansarfordon.
I praktiken kom panzergrenadierdivisionerna att utrustas med stormkanoner (StuG) i stor utsträckning istället
för stridsvagnar då dessa främst sändes till de renodlade
pansardivisionerna. Dock blev vissa utvadla divisioner tilldelade en
viss mängd stridsvagnar och pansarfordon.
På pappret var det tänkt
att en panzergrenadierdivision skulle ha en stridsvagnsbataljon mindre än en
pansardivision, men två stycken infanteribataljoner mer och genom detta
var de näst intill lika starka som en pansardivision, speciellt när de
sattes på defensiven.
I september 1943
förfogade Tyskland över totalt 226 panzergrenadierbataljoner. I praktiken var
dock endast 26 av dessa bataljoner att betrakta som mekaniserade, då de
övriga saknade stridsfordon och endast var utrustade med lastbilar och
andra lätta fordon.
Användandet utav
bepansrade halvbandvagnar var begränsat inom den tyska armén på grund
av att tillgången aldrig matchade behovet. Vissa divisioner fick större
tilldelning av dessa fordon som tex Panzer Lehr som i Frankrike 1944
hade både sitt infanteri och ingenjörer helt mekaniserade i SdKfz 251.
|