|
En tysk
skyttegrupp
1943-45
Text:
Olsson
Skyttegruppen
(Schützengruppe)
var den
minsta enheten inom infanteriet och utgjordes av ett befäl och 8-9
soldater. Befälet
(Gruppenführer) hade till uppgift att leda sina mannar i vått och torrt
dygnet runt och hur väl gruppen fungerade vilade i
mångt och
mycket på hans axlar. Gruppbefälet var utrustad med
en
k-pist (Maschinenpistole), två ammunitionsväskor
med 3
magasin i vardera (6x32 skott), kikare (6x30), ficklampa, kompass,
visselpipa och inte sällan en kartväska.
Soldat
nummer 1
(Richtschütze) var som regel gruppens främsta skytt
och han
opererade kulsprutan (Maschinengewehr 34 alt.42). I sitt bälte bar
han ett
hölster med en pistol och en
vapenvårdsväska
innehållande verktyg och mindre reservdelar till kulsprutan.
Kulspruteskytten var även utrustad med ett 50-skotts
trummagasin
samt ett par solglasögon.
Soldat
nummer 2 kallad
“Zwo” hade till uppgift att assistera
kulspruteskytten och
skulle vara redo att ta över hans roll vid behov. Under
eldgivning
ansvarade den assisterande kulspruteskytten för ammunitionen,
pipbyten och att snabbt kunna åtgärda eventuella
problem som
kunde uppstå ( t ex eldavbrott). Med sig skulle han
bära
fyra 50-skotts trummagasin, en ammunitionslåda
innehållande
300 skott och två reservpipor. Han var som regel beväpnad med en pistol
alternativt en K98:a. Soldat nr. 1 och 2 bildade tillsammans
gruppens (lätta) kulspruteomgång (leichte
Maschinengewehr).
En
tredje soldat (Munitionsschütze) kunde
ingå i
kulspruteomgången och han skulle då bära
två
ammunitionslådor (2x300 skott) i en rem
över
vardera axel, totalt 1200 skott. I praktiken kom denna
uppgiften ofta att fördelas på gruppens skyttar
Resterande
soldater
inkluderat ställföreträdande
gruppbefäl
(Stellvertretende Gruppenführer) var alla skyttar
(Gewehrschützen)
utrustade med
gevär (Karbiner 98k). I två
ammunitionsväskor
fästa i bältet bar de 45 skott. I strid skulle varje
soldat
tilldelas ytterligare minst 15 skott samt två till tre
handgranater. Till gruppens
ställföreträdande
gruppbefäl utsågs som regel den mest rutinerade
soldaten och
hans uppgift var att hålla ihop gruppen och se till
att gruppbefälets order åtlyddes. Om
gruppbefälet
föll ifrån övertog
ställföreträdaren
rollen som gruppbefäl.
Då förluster inte alltid kunde ersättas i
den takt man önskade var det
inte ovanligt
att en skyttegrupp under krigets senare år kunde
bestå av endast fem till sex man. Variationer i hur olika grupper utrustades var inte heller helt ovanligt.
I
strid
fokuserades
mycket på gruppens kulspruta, såväl under anfall som vid försvar och skyttarnas uppgift var ofta att ge flank- och
närskydd åt denna. Gruppbefälet skulle i första hand leda
kulsprutans eldgivning, men även skyttarna om det var
möjligt, i annat fall ansvarade
ställföreträdande
gruppbefälet över skyttarna. I de fall då
gruppbefälet inte kunde leda kulsprutans eldgivning
övertog
kulspruteskytten själv denna uppgiften. Under anfall
beordrades
ofta ställföreträdaren att leda skyttarnas
framryckning medans kulsprutan gav
eldunderstöd.
Grupp
i
kolonn
(Schützenreihe) användes för att leda
gruppen in i
strid. Gruppbefälet går i täten
följd av
kulspruteskytten, assisterande kulspruteskytten och skyttarna.
Ställföreträdande gruppbefälet
går sist och
ser till att gruppen hålls samman.
Vid
stridskontakt
formerades skyttegruppen vanligtvis i skyttelinje
(Schützenkette) med kulsprutan i mitten och med den
assisterande
kulspruteskytten direkt till vänster om kulspruteskytten.
Avståndet mellan soldaterna i en skyttelinje kunde variera
beroende på rådande omständigheter men
ofta handlade
det om tre till fem meter.
Förutom till strid kunde infanterigruppen även
användas för spanings- och bevakningsuppdrag.
|