Startsidan Om oss Fotogalleri Medlemskap Kalender Artiklar Länkar Kontakta oss






En tysk skyttegrupp 1943-45
Text: Olsson

Skyttegruppen (Schützengruppe) var den minsta enheten inom infanteriet och utgjordes av ett befäl och 8-9 soldater. Befälet (Gruppenführer) hade till uppgift att leda sina mannar i vått och torrt dygnet runt och hur väl gruppen fungerade vilade i mångt och mycket på hans axlar. Gruppbefälet var utrustad med en k-pist (Maschinenpistole), två ammunitionsväskor med 3 magasin i vardera (6x32 skott), kikare (6x30), ficklampa, kompass, visselpipa och ibland en kartväska.

Soldat nummer 1 (Richtschütze) var som regel gruppens främsta skytt och han opererade kulsprutan (Maschinengewehr). I sitt bälte bar han ett hölster med en pistol och en vapenvårdsväska innehållande verktyg och mindre reservdelar till kulsprutan. Kulspruteskytten var även utrustad med ett 50-skotts trummagasin samt ett par solglasögon.

Soldat nummer 2 kallad “Zwo” hade till uppgift att assistera kulspruteskytten och skulle vara redo att ta över hans roll vid behov. Under eldgivning ansvarade den assisterande kulspruteskytten för ammunitionen, pipbyten och att snabbt kunna åtgärda eventuella problem som kunde uppstå ( t ex eldavbrott). Med sig skulle han bära fyra 50-skotts trummagasin, en ammunitionslåda innehållande 300 skott och två reservpipor. Han var som regel beväpnad med en pistol alternativt en K98:a. Soldat nr. 1 och 2 bildade tillsammans gruppens (lätta) kulspruteomgång (leichte Maschinengewehr).

En tredje soldat (Munitionsschütze) kunde ingå i kulspruteomgången och han skulle då bära två ammunitionslådor (2x300 skott) i en rem över vardera axel, totalt 1200 skott. I praktiken kom denna uppgiften ofta att fördelas på gruppens skyttar

Resterande soldater inkluderat ställföreträdande gruppbefäl (Stellvertretende Gruppenführer) var alla skyttar (Gewehrschützen) utrustade med gevär (Karbiner 98k). I två ammunitionsväskor fästa i bältet bar de 45 skott. I strid skulle varje soldat tilldelas ytterligare minst 15 skott samt två till tre handgranater. Till gruppens ställföreträdande gruppbefäl utsågs som regel den mest rutinerade soldaten och hans uppgift var att hålla ihop gruppen och se till att gruppbefälets order åtlyddes. Om gruppbefälet föll ifrån övertog ställföreträdaren rollen som gruppbefäl.

Då förluster inte alltid kunde ersättas i den takt man önskade var det inte ovanligt att en skyttegrupp under krigets senare år kunde bestå av endast fem till sex man. Variationer i hur olika grupper utrustades var inte heller helt ovanligt.



I strid fokuserades mycket på gruppens kulspruta, såväl under anfall som vid försvar och skyttarnas uppgift var ofta att ge flank- och närskydd åt denna. Gruppbefälet skulle främst leda kulsprutans eldgivning men även skyttarnas om det var möjligt, i annat fall ansvarade ställföreträdande gruppbefälet över skyttarna. I de fall då gruppbefälet inte kunde leda kulsprutans eldgivning övertog kulspruteskytten själv denna uppgiften. Under anfall beordrades ofta ställföreträdaren att leda skyttarnas framryckning medans kulsprutan gav eldunderstöd.

Grupp i kolonn (Schützenreihe) användes för att leda gruppen in i strid. Gruppbefälet går i täten följd av kulspruteskytten, assisterande kulspruteskytten och skyttarna. Ställföreträdande gruppbefälet går sist och ser till att gruppen hålls samman.


Vid stridskontakt formerades skyttegruppen vanligtvis i skyttelinje (Schützenkette) med kulsprutan i mitten och med den assisterande kulspruteskytten direkt till vänster om kulspruteskytten. Avståndet mellan soldaterna i en skyttelinje kunde variera beroende på rådande omständigheter men ofta handlade det om tre till fem meter.

Förutom till strid kunde infanterigruppen även användas för spanings- och bevakningsuppdrag.